Som ni vet brinner jag ju för personlig utveckling, mental träning, mindset och ja, allt som berör att förändra sitt synsätt till det bättre och optimera sin tillvaro. Det här är något som jag egentligen alltid tyckt om. Jag tror jag fick det med mig redan som liten av mamma som också va och tänkte så här. Men de senaste fem åren har jag verkligen gått in mer och mer för det här. Att liksom få till sitt liv på det mest optimala viset för just den jag är, just mina behov och utefter just mina drömmar.
Alla förändringar jag gjort…
Att jag förändrat mycket kring både mitt arbete och liv råder det ingen tvekan om. Jag ser idag på mig själv och vad jag pysslar med på ett 100% annat sätt än för några år sedan. Mina perfektionistiska drag, som i sig berodde på prestationsångest, är idag otroligt mycket lättare att hantera. Nu kan jag välja var jag vill vara lite perfekt liksom, och när det inte passar. För perfektionism blir ju lätt ett hinder!
Jag har i ganska långa perioder inte trivts med mina jobb och projekt jag gjort, mycket för att det varit för krävande, pressat med tid och för att jag helt enkelt sett på det på fel sätt. Hur jag lyckats förändra det här till den syn jag har på allting idag finns inget kort svar på. Men enkelt förklarat behövde jag lära mig att tänka business kring business, hobby kring hobby och framförallt lära mig skilja på vad som är mitt eller andras fel respektive förtjänst. Att inte ta allt personligt typ. Jag hade nog en del problem med det.
…Men förändras man någonsin?
Men, så är det nu så här, att jag på senare tiden börjat fundera över om jag egentligen har förändrats så mycket? Ja, alltså allt jag nämnde ovan det HAR jag ju förändrat, gjort och genomfört. Men samtidigt har jag ju gjort det för att saker INTE fungerade. INNAN det började sluta fungera så att säga, om du förstår hur jag menar, då hade jag ju inte problem?! Så är jag då inte bara tillbaka på ruta 1 nu så att säga? Därifrån jag faktiskt utgick från början.
Det är klart att livet och erfarenhet i sig gör att vi utvecklas och på så sätt blir en update av oss själva hela tiden. Så jag menar inte just det här med att växa upp och bli vuxen, utan mer att den där figuren man föddes som, egentligen aldrig förändras i grunden. Även om vi ofta vill tro det för att vi ändrat ett beteende eller att vi som vuxna kan hantera ups and downs.
Från hästfantast till urless!
Låt mig ta ett exempel. Som ni kanske förstått vid det här laget så har jag ju varit väldigt aktiv inom häst. Jag började själv rida när jag var väldigt liten och har haft egna hästar och tävlat upp till elitnivå in princip hela mitt liv fram tills för några år sedan. Utöver det så har jag tillsammans med pappa byggt upp den hästverksamhet jag fortfarande driver på Stall Lövholmen, alltså hemma på vår gård. Så det har varit mycket häst.
Men runt 2018 började orken och intresset sina för ”häst” generellt. Jag va trött på jobbet så att säga och mina egna hästar hade jag svårt att fortsätta motivera mig inför varför vi skulle tävla vidare. Vi hade ju gjort ALLT. Vad fanns kvar, vilka utmaningar skulle jag i så fall göra? Tävla ännu högre klasser? Nej, det ville jag inte. Det skulle ju uppta all min tid och jag ville ju hålla på med musik också. Något jag inte kunnat dra igång på riktigt förrän 2015 för att hästeriet i alla former tog just så mycket av min energi och tid.
Tillbaka till hästfantast igen?
Jag pausade aktiviteterna kring mina egna hästar och började se min verksamhet som business och inte ”häst”. Att bedriva den verksamhet jag gör handlar till 90% om människorna ärligt talat. Visst, gården ska skötas och fungera för hästarna men i slutändan handlar det om att jobba med människor, organisera och driva en business. När jag (min hjärna) fick det klart för mig så gick allt så mycket lättare. Men hur skulle jag göra med mina egna hästar? Sälja dem? Nej, det ville jag ju inte. För jag gillar ju… hästar!
Plötsligt började jag minnas vad det egentligen handlade om från början. Min fascination och passion för hästen som djur. Mina vänner liksom. Klart vi hade en ”vänskaps-relation” när vi tävlat tillsammans. Men den där grunden, passionen, som senare drev mig till tävling – den hade på något vis försvunnit på vägen. Plötsligt mindes jag de där fantastiska ridturerna i tonåren, på min ponny, när vi strosade runt i skogen och njöt av solen båda två. Idag har jag ”hittat tillbaka” lite till det där. Jag rider idag för min hälsa och själ och för vänskapen och kärleken till djuren. Visst, jag kanske tävlar igen. Men det kommer aldrig bli med något annat fokus än det jag nu återfunnit.
🤔Så, har jag förändrats? Eller tappade jag bara bort vad som var viktigt och återfann det?
Musik som hobby eller yrke?
Faktum är att jag gjort en lite likadan men inte lika lång resa, inom musiken. Det började med passionen för musik, att lyssna på musik, spela instrument och så småningom skriva musik. Något jag gjorde ”för mig själv” i 10 år. Visst, lite jobb också vid sidan om. Men, så här efter att ha provat både producent som yrke och som hobby så är jag tveksam på om även detta egentligen bara kommer leda mig tillbaka till där det började. Det enkla, kreativa, kravlösa musicerandet. Det jag faktiskt gör inom mitt artistprojekt FRIID och kommande andra ”egna” projekt jag planerar. Dock med skillnaden att jag idag vill släppa musiken, inte ha den liggandes i min dator liksom.
Vad gick fel med allting då?
Ja, varför tappade jag bort det viktiga? Det är ganska enkelt tror jag. Andras och egna krav på att prestera för att duga. Och med det en uppbyggnad av stress. En stress som i sig pushar ännu mer på kraven och hjärnan kan till slut inte skilja på vad som är vad. Känslor och viljor byts ut mot prestation och resultat. Det här ligger ju allting inom oss, men lägger vi sedan på yttre omständigheter dvs saker som händer oss vare sig vi vill eller inte. Då får vi ytterligare tyngd på våra axlar.
En redan stressad själ klarar inte hur mycket vikt som helst, vare sig det är inifrån eller utifrån – och den ursprungliga passionen dör så småningom ut. Det är verkligen inte lätt att navigera livet och sig själv rätt. Kanske hamnar man helt fel och tar sig inte ”tillbaka” men jag tror att det går att förändra mer än man tror för att hitta ”hem” igen.
Kanske kommer jag ändra synen på det här med tiden, men så här halvvägs i livet, och med tanke på den resa jag gjort, så känns det inte som att jag förändrats. Alls. Jag har bara gått ett varv runt för att hitta meningen med det jag gör. Och egentligen hittat tillbaka till hur jag gjorde det från början. Snurrigt va?! Ha ha, ja lite faktiskt!🤪
Men fundera du med, om du gått igenom förändringar – har du verkligen förändrats utifrån vem du va från början – eller är du densamma du alltid varit fast med ett nytt synsätt på allting?
